Min tur, min tur!

Jag vann, Mannfred alltså!
Idag fick jag vara ensam med mamma på jobbet och det var sådär för brorsan fick stanna hemma med pappa som är jättesjuk med feber och snuva. För en gångs skull så hade jag ingen att bråka med om maten. Ylva heter en tjej som praoar hos oss nu och hon tyckte att jag var så lugn. Hon skulle bara veta att jag bara vilade mig fast hon borde veta för jag älskar hennes hår.
Det var kul att komma hem till Henke och pappa fast Henke ville gå och sova nästan på en gång och det var trist. Jag ville busa. Det kan vara ganska bra iaf för jag fick vara uppe längre för jag var inte alls trött. Henke tuggade iaf sönder en kattsandspåse när vi kom hem, han tyckte det var jättebra att prata med spegeln samtidigt som han tuggade sönder plasten så en massa kattsand for på golvet. Mamma fick sopa och hon blev sur:-( fast jag tyckte det var liiite kul när hon skällde på Henning.
Nu får jag inte vara uppe längre utan måste tydligen gå och lägga mig *suckar* massor. Jag är ju pigg ju! Natti iaf och sov gott alla glada mänskor – Mannfred ”bin laden” Jonsson (veterinären sa det namnet när päronen skvallrade om hur busig jag faktiskt är. Förresten har ni sett en steppande caique nån gång? Inte – då skulle ni se mig fast jag studsar mer)